Drifter, droger och ond bråd död

Många pjäser och musikaler grundar sig på verkliga händelser. Så också Chicago. Den stora tidningen Chicago Tribune gav år 1924 åt Maurine Watkins i uppdrag att övervaka mordrättegångar ur ”en kvinnlig synvinkel”. Eftersom Maurine Watkins var litteraturstuderande låg det nära till hands för henne att sammanställa sitt material till en pjäs. År 1926 hade pjäsen ”Chicago” premiär i New York och uppfördes ca 170 ggr. Bob Fosse (Cabaret) tog kontakt med henne redan på 1950-talet för att få rättigheterna till en musikal, men Watkins vägrade. Det sägs att hon ångrade att hon genom sitt skrivande hade hjälpt till att frige två farliga brottslingar. Efter Watkins död fick dock Bob Fosse rättigheterna och skrev sin musikal som hade premiär år 1975. Den blev dock ingen stor succé och den vann inga pris. Det stora lyftet kom först år 1996 efter rättegången mot filmstjärnan och fotbollsidolen O.J. Simpson, som friades efter ett mordåtal. Sedan dess har Chicago spelats över hela världen och dessutom blivit Oscarbelönad film.

I sin pjäs skriver Maurine Watkins om Beulah Annan, förebilden till Roxie och om Belva Gaertner, förebilden till Velma. Två kvinnor, som symboliserar mycket av det vi förknippar med 1920-talets Amerika: jazz, sex, sprit, våld. Två kvinnor som föddes under den viktorianska eran, upplevde första världskriget, var unga i 20-talets nöjesliv med dess förbudslag och påföljande kriminalitet. Två kvinnor som älskar män, men än mera älskar de publicitet.

Att sätta upp Chicago med TaDaM ställde mig till en början inför frågan hur? Varför? På vilket sätt? Borde man placera allt på ett ungdomsfängelse? Kan händelserna utspela sig här i Finland? Vilka är överhuvudtaget våra beröringspunkter med pjäsens problematik? Ganska snart förstod vi alla att Chicago bara kan utspela sig i USA, p.g.a. två enkla faktorer: dödsstraffet och inställningen till vapen. Roxie har en pistol ”för säkerhets skull”, och hon använder den när hennes älskare vill lämna henne. Våra finländska kvinnor får i de flesta fall nöja sig med att antingen kasta någonting hårt på karln eller gå in i en depression när de har problem i relationen. Vårt hårdaste straff är livstid. I praktiken ca 12 år. Men så har vi ju det här med publiciteten och hur häftigt det är när någonting händer ”på riktigt”. Och vi vanliga mänskor, vår hunger efter historier om mord, girighet, våld, rovdrift, äktenskapsbrott och bedrägeri... allt det som fyller våra hjärtan till brädden.

Välkomna!

Ylva Edlund
musikalens regissör